-Snälla, jag vill inte...

Som en andra skugga

2008-03-31T22:45:00.001+02:00

Jag kan vara glättig och skämta om sex och penisar och gud vet vad, men i nästa stund bara vilja rusa hem och gömma mig hos Richard. Jag kan ena stunden känna att det är över, jag har kommit över vad som hände, för att i nästa sekund få kväljningar då minnena rullar över mig.
Å ena sidan känner jag att jag har pratat klart om det, att jag inte vill se en kurator eller psykolog så länge jag lever, i nästa stund känns det som om jag vill skrika ut det så hela världen hör. Milt uttryckt så pendlar jag. Vissa dagar är bra, andra är jobbiga.
Jag hade en förställning om hur man skulle må efter ett övergrepp, att världen skulle rasa och man skulle ligga på sjukhus i tre månader efter det. Så är det inte. Livet ser ut precis som det gjorde dagen innan, samma hjulspår, samma krav, samma människor, samma vardag. Men brevid dig går en man du inte valt och honom måste du ha hängandes efter dig dag som natt, tills han kommer lite på efterkälken och tillslut är en bit bakom. Men han är alltid där, även om han bara är en suddig gestalt vid horisonten så är han alltid där och han kommer följa dina spår vart du än går hela livet. Så är det att leva med det. Så jag är kanske som vanligt, men jag har en följeslagare som ni inte alltid ser.

Det äcklar mig

2008-03-16T20:52:00.004+01:00

Äckel.
Det är vad som finns kvar av frågorna, ångesten, ilskan, sorgen och förnedringen.
Äckel.
Det är som om det är känslan som skall bestå, när allt annat ger vika och klingar av.
För äckel är det ända jag kan känna.
Äckelkänslor som väller upp och får mig att grimasera vid tanken på honom, på hans händer på min kropp, hur han klädde av mig, hur han klär av sig själv, hur han bär mig, tar mig, använder mig. Jag ryser och sväljer en kväljning och slår det ifrån mig.

Äckel.

Dags att skriva sista bladet

2008-02-01T15:36:00.000+01:00

Jag vill avsluta det här nu. Här och Nu.
Jag har tänkt alla tankar så många gånger att de inte längre ger nya infallsvinklar,
Jag har kört fast i mitt resonemang så många gånger att jag inte längre orkar förstå.
Jag är trött på tankarna, jag är trött på minnena, jag är trött på att gå runt och vara "ovanlig".
Jag vill vara vanlig igen och ha tillbaka min ordnade tillvaro, och det känns som om det skulle kunna fungera. Det känns nästan som om jag är färdig med det här nu, som om jag äntligen kan släppa skiten. Som om jag kan resa mig upp, rätta till mina kläder, stryka tårarna ur ögonen, slå bort smutsen från kläderna, sätta hakan ivädret och stolt gå vidare. Jag har överlevt kriser förr och jag överlevde det här också.
Jag är inte precis som förut, det kan jag aldrig bli igen. Det finns ett litet sår i själen som inte kommer läka, men jag tänker inte låta det bli mer än så. Det finns fortfarande pusselbitar som skall på plats, saker jag måste lära mig igen, känslor som skall stämma och tillåtas att kännas igen. Det är en bit tillbaka till ömhet och sex, men jag är på väg och det kommer gå.
Jag tänker inte gå under, jag tänker se det som något som format mitt liv och som gjort mig ytterligare lite mer härdad. Ytterligare en prisma på kristallen.

Det som inte dödar det härdar. Så är det.

Ytterligare en fas?

2008-01-18T23:43:00.000+01:00

Jag drömde om det härom natten. Det är första gången det dyker upp i mina drömmar.
Drömmen handlade inte så mycket om just "det där" utan mer om vad som händer efter, när jag konfronteras med dem som var med på festen, vems parti de tar, vad de beskyller mig för, skuldkänslor, ånger för att jag överhuvudtaget sagt något etc, etc. Precis som hela den här processen, fast komprimerat i ett drömspel.
Att drömma om det är säkert ytterligare nå´n av alla dessa förbannade faser man skall igenom. I drömmen bearbetar man ju saker man upplevt, sägs det. Bearbeta är bra. Men att behöva uppleva "det" igen, även om det bara är en dröm suger.

I det andra facket

2008-01-09T23:38:00.000+01:00

Man måste acceptera sin situation om man skall kunna gå vidare.
Det har jag insett. Antingen har det hänt eller så har det inte hänt. Det finns ingen där imellan, det finns inget utrymme för missförstånd eller "sända signaler". Ett nej är ett nej och om det inte repekteras så finns det bara en möjlig "outcom" och det är våldtäkt.
Det är bara att acceptera. Jag sa nej, jag blev våldtagen, skit samma vad som egentligen hände, hur mycket den var inne, om han fick utlösning eller ej etc etc.
Det spelar ingen roll, faktum kvarstår: han utnyttjade mig, han negligerade mina protester, han använde min kropp och kränkningen är den samma.

Så jag accepterar tillslut. Jag har blivit utsatt för ett övergrepp.
Med min acceptans kommer också insikten om att han inte är en trevlig kille, han är troligtvis inte ens en "vanlig" kille. Vanliga, justa killar gör inte så. Vanliga justa killas lägger en filt över tjejen som somnat i soffan och låter henne vara. Vanliga justa killar förstår att "it takes two to tango" och att det krävs ett medgivande för sex. vanliga justa killar är inte potentiella våldtäktsmän.
Uppenbart fungerar han inte så och det gör honom till den andra typen av män, de där som inte har samma gränser, som har andra referensramar och som är kapabla till den här typen av handlingar. Det får mig börja fundera;
Har det hänt förut och kommer det hända igen?

Klokt eller ej?

2008-01-03T09:04:00.000+01:00

Jag berättade hela historien för min vännina igår och naturligtvis reagerade hon precis så som jag egentligen trodde att hon skulle göra. Självklart! Vad var jag egentligen orolig för?
Det känns skönt att äntligen få berätta för henne, det blev liksom den sista pusselbiten som föll på plats. Nu känns det som om jag har skrivit färdigt boken och kan börja bearbeta och sakta mnen säker glömma hela den här eländiga historien.
Eller glömma...
Nä, glömma gör jag aldrig men jag kan leva med det. Det kommer finnas där och kommer säkert att göra sig påminnt vid olika tillfällen i mitt liv, men det kanske slutar äta mig nu? Kanske kan jag få avsluta och gå vidare?
För jag är ruskigt trött på hela skiten! Jag vill bara vara gamla vanliga jag igen, jag är så trött på tankarna och funderingarna, på minnena som gör mig sällskap och pockar på uppmärksamhet. Jag får så´n lust att bara ruska av mig alltihop och irriterat vråla:
-Ja, Jag vet! Jag vet att jag har blivit utnyttjad! Ni behöver inte påminna mig hela tiden! Jag skall inte glömma bort er! Jag lovar att ni kommer finnas med mig hela mitt jävla liv, bara ni slutar tjata om det var enda jävla dag och lämnar mig ifred nå´n gång!

Efter vår långa fika då jag la korten på bordet körde jag min vännina hem. Tillsammans satt vi i bilen en stund utan för huset där "det" hände och tittade på byggnaden. Hon kramade mig och frågade om jag ville gå ur bilen och gå närmare.
-Nä... svarade jag och forstatte meningen i mitt innre:
-...gör jag det kommer jag antagligen tända eld på hela skiten.

Sorg har blivit ilska. Ilska är kretivt. Kanske lite väl kreativt...

Funderar

2007-12-19T18:27:00.000+01:00

Jag funderar på vad jag kan ha sagt som fick honom att tro att det var fritt fram. Vad under kvällen sa och gjorde jag som kan tas som en invit?
Jag sa aldrig att han var snygg. För det är han inte.
Jag sa aldrig att jag var sugen på lite strul. För det var jag inte.
Jag sa inte att jag var intresserad av att inleda en affär. För det är jag verkligen inte.
Jag sa inte att jag vill ha hans händer på min kropp, jag sa inte att jag vill ha mina händer på hans snopp, jag sa inte att det är okej att han klär av mig när jag har somnat, jag sa inte att jag gärna vill bli buren till hans säng och jag sa definitivt inte att jag vill ha sex! För det vill jag inte.
Så vad i allsin da´r sa jag som fick honom att få för sig allt det där?!
Jag rannsakar mig själv och minns att jag frågade honom om han sett något av Bohuslän nu när han är här i Sverige och att jag sa citat:
"-I´can show you some beautiful places in Bohuslän, if you like to. Bohuslän is a really beautiful part of Sweden."
When I was talking about the beautiful places I wanted to show him, I wasn´t exactly talking about my beautiful parts...

Frågan som hänger i luften blir givetvis:
Vad i helvete betyder "bohuslän" på engelska?!
Är det nå´t som jag och alla andra svenska kvinnor med mig borde känna till?

Prover, prover och flera prover....

2007-12-18T13:33:00.000+01:00

När man blir utsatt för ett övergrepp eller en förmodad våldtäkt eller va´ katten: en uttalad våldtäkt och beger sig till sjukhuset för att göra vad som måste göras sparkar man igång en vårdapparat vars motstycke inom den vetenskap jag själv tillhör närmast kan liknas vid Den jämkande uddatals metoden eller i mer internationella kretsar; Elektorsrösterna i den Amerikanska valmodellen. Med andra ord; Vårdapparaten har klara inslag av byråkrati vad gäller dess minutiösa noggrannhet och ingenting lämnas åt slumpen! Självklart skall det vara så!
Även om alla dessa provtagningar och undersökningar man tvingas genomgå är jobbiga och dessutom ihuvudsak förhåller sig till de kroppsliga regioner dit man under rådande omständigheter helst inte vill släppa någon obehörig, så inger denna noggrannhet både i fråga om vad som undersöks och eftersöks samt hur det utförs en trygghetskänsla och känsla av att någon annan för en stund tar över rodret. Det är skönt.
Men det är en ändlös räcka av provtagningar... För naturligtvis har sexuelltöverförbara sjukdomar olika inkubationstid och de prover som tas vid den initiala undersökning, den där då man är i chock efter vad man precis upplevt och som nästan blir ett övergrepp i sig, visar bara om man är frisk vid tiden för övergreppet, inte om man blivit smittad genom övergreppet.

Jag behöver ju inte närmare förklara vad provtagningen innebär. Proverna tas där smittan kommer in, och alla kvinnor förstår vad jag menar...

Under tre månader efter att "det" har hänt får man som utsatt för ett övergrepp därför snällt finna sig i att med jämna mellanrum bege sig till Kvinnokliniken för provtagning. Om man nu dessutom har den dåliga smaken att bli förgripen av någon som anses vara i risken för att bära på gulsot, får man även ett par omgångar av HepatitB-vaccin och slutligen, sex månader efter "händelsen" testas du även för HepatitC.
Med andra ord: Under tiden närmast efter övergreppet, den tid då man är i mest behov av att "läka" och glömma och absolut inte vill ha någon som helst uppmärksamhet på sitt underliv och i synnerhet inte i en klinisk sjukhusmiljö, är det extra mycket fokus på ditt underliv.
Var gyn-stolen jobbig innan så är den min värsta fiende nu!
Så där låg jag idag, i den där förbannade stolen och stirrade upp i taket och osade svavel över livets orättvisor! Varför i helvete är det jag som tvingas utsättas för allt det här, medan han, den jäveln, sitter i soffan, dricker öl ur direkt ur burken och kollar på engelska liga-matcher?
Det borde ju för sjutton vara han som låg här, med tänger, tops och spatlar nerkörda i "the dumb-stick" och tvingades att lämna smärtsamma prover ur direkt onämnbara kroppsöppningar! Innerligt önskar jag att jag hade syfilis eller åtminstone en släng av gonorré vid tiden för övergreppet, så han hade fått nå´n typ av bestraffning och därmed även en och annan tops-behandling! Men nej då, enligt lagen om alltings jävlighet visar provsvaren att jag var fullt frisk.
Som spiken i kistan lät man även meddela att man funnit spermier vid den initiala provtagningen... Jaha... Hur skall jag förhålla mig till det?

Att stå inför ett erkännande

2007-12-17T16:35:00.000+01:00

Så ringde hon tillslut, väninnan på vars fest jag mötte "honom" för en månad sedan.
Jag har kategoriskt undvikit att ringa henne, fast jag så väl vet att jag borde. Att hon måste få veta vad som hänt. För att vara ärlig så tror jag redan att hon förstår en hel del och jag tror att det var det hon ville prata om. Vad hände egentligen , Anna-Maria? Varför var du så arg i telefon dagarna efter festen då jag fnittrande berättade att han sagt att ni "snuggeld". Varför var inte din reaktion normal? Varför sa du att du inte vill prata om honom, att du inte skulle definiera det som hände som "Snuggle"och att du är arg på honom? Vad har hänt?
Det är klart att hon undrar och det är klart att jag måste berätta.
Men vad det sitter långt inne!
Att berätta för henne, hon som är länken mellan honom och mig, blir det slutliga erkännandet. Berättar jag så är det definitivt, då finns det "ingen väg ut". Och hur kommer hon reagera? Kommer hon uppleva att hon tvingas välja sida? Och i så fall; Kommer hon välja min sida?
Usch, jag vill inte! Jag vill bara gömma mig tills allt dragit förbi, men får hon aldrig en förklaring kommer hon alltid undra...

Jag sa ju Nej

2007-12-17T00:20:00.000+01:00

Jag kommer tillbaka till det, hela tiden. Hur jag än vänder och vrider och analyserar och försöker minnas och tänker om och tänker nytt och funderar så kommer jag bara tillbaka till det. Hur "generös" jag än är och förklarar allt med att han nog trodde jag var villig så kör ändå resonemanget fast när jag kommer fram till mitt tydligaste minne:
Två armar som lyfter upp mig, bar hud mot bar hud, en stor kall klump i min mage, tanken som far igenom mitt huvud: "-Nu händer det, nu är det kört, så här känns det" och orden som kommer över mina läppar. Ord av sorg och förtvivlan som ber honom att låta mig slippa:
-No... Please, don´t. Please, I don´t want to. Please...
Kan det verkligen tolkas som något annat än ett "nej"?

Vägs ände...

2007-12-12T23:56:00.000+01:00

Här tog det slut. Nu är det stopp. Basta, enough!
Jag kan inte springa ifrån det längre, jag var inte snabb nog. Det hann ikapp och det slängde sig över mig. Jag kan inte handskas med det och samtidigt fungera som vanligt. Jag fungerar inte som vanligt. Jag fungerar för i helvete inte alls! Att gå till jobbet var ett sätt att slippa "ta i det", jag var tvungen att ge allt på jobbet, att vara fokuserad. Det gick så där... Eller för att vara ärlig; det gick åt helvete!
Nu har jag kommit till en punkt när jag inte längre kan hålla ihop trådarna, jag orkar inte mer, jag kan inte hålla fasaden, jag har ingen kraft att prestera på jobbet, jag klarar inte av de enklaste rutinuppgifter, jag orkar inte ta diskussionerna, jag kan inte se lösningarna och det blir bara fel. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Minsta lilla och jag brister ut i gråt.
På jobbet kaos eftersom jag inte kan fokusera, i privatlivet alla "varför" och "om". Jag kan inte deala med dem båda, jag kan inte föra tvåfrontskrig. Jag måste ta hand om mig själv. Jag måste få andas. Kuratorn såg till att jag blev sjukskriven fram till januari, därefter får vi se. Just nu känns det som om jag aldrig mer vill se mitt jobb, samtidigt som jag är livrädd för att gå ensam här hemma om dagarna och tvingas ta tag i det som orsakat allt det här.
Vilken jävla röra...

Inte redo...

2007-12-02T23:55:00.000+01:00

Det blev väldigt uppenbart igår att jag absolut inte är redo för nå´t intimt umgänge, och inte sjutton är det konstigt, det är ju bara fjorton dagar sedan "det" hände!
Men vi var lite intima igår och jag kände nå´t som liknade åtrå, jo jag tyckte faktuskt att jag rent av blev upphetsad, jag ville ju bara ha mer. Tills jag insåg varför: Jag ville att han skulle göra vad han gjorde ännu bättre och ännu mer och ännu intensivare för att känslan av att göra det med rätt person skall överskugga minnet och upplevelsen av att göra det med fel person... Jag försökte helt enkelt måla över obehagliga minnen med ännu starkare upplevelser. Och plötsligt var det inte fråga om intimitet och njutning, det var frågan om späkelse... Det blev bara så fel...
Kommer det nånsin fungera igen? Hur blir jag kvitt känslan av att förknippa sex med min man med "bestraffning" och "hämd"?
I´v totally lost that loving feeling! Satan ta dig som tog det ifrån mig!!

Varför gråter jag inte?

2007-11-29T23:49:00.000+01:00

Jag brukar alltid gråta. Av sorg, av smärta, av glädje, av sentimentalitet, av ilska, av lycka och av kärlek. Att gråta är väldigt nära förknippat med mina känslor och fungerar som en ventil. När trycket blir för stort så gråter jag, så har jag alltid fungerat.
Men inte nu. Och gudarna skall veta att jag verkligen skulle behöva lätta på trycket, att jag håller på att explodera, att jag ständigt tänker att nu är fane mig gränsen nådd, nu orkar jag inte med en enda grej till! Men gråter jag? Nä...
Varför, frågar jag min kurator. Hon skakar på huvudet. Hon vet inte.
-Andra kvinnor som upplevt vad du nu går igenom säger att de inte vågade släpa taget, att de var rädda för att bryta ihop fullständigt om de gav efter för tårarna. Kanske är det så för dig också?
Men jag känner ju inga tårar. Jag vill så bittert gråta, men inga tårar kommer. Är det fel på mig?

Närhet är bra, säger hon

2007-11-28T23:48:00.000+01:00

Idag var jag hos kuratorn på mitt första samtal. Två timmars osammanhängande redogörelse av mina senaste 10 dagar i livet. Jag börjar, tappar tråden, stannar upp, börjar om igen, pratar om min man och glider över på mina barn, tappar bort mig, blir arg, tycker synd om, blir tyst, säger "jag vet inte" fyra gånger i rad, tar åter upp tråden, hoppar i tiden, glider bort i tanken, lyssnar frånvarande, tar på mig skulden, skäms, pratar om mina vänninor, suckar uppgivet och undrar vad fan jag gör där egentligen.Kuratorn lyssnar, nickar, bekräftar och säger att jag lägger fokus på fel saker. Att jag bekymmrar mig för vad "gärningsmannen" skall tycka om mig nu istället för vad jag skall tycka om mig nu. Hon har säkert rätt, men jag kan inte ta in orden. Hon säger en massa annat också, jag ser hennes läppar röra sig och jag nickar instämmande då och då, men jag hör inte alls på vad hon säger. I mitt huvud maler redan nästa fråga runt som jag skall ställa. Eller fråga... Det är inte rätt ord. En fråga är endast en fråga i ordets rätta bemärkelse om den som ställer frågan också förväntar sig ett svar. Det gör inte jag. Det handlar mer om mitt behov av att berätta vad som hänt, hur jag ser på det, att få förklara varför jag hamnade i den här förbannade situationen och att jag faktiskt inte ville. Plötsligt säger hon något som går in:
-Att ni är så fysiska nu, din man och du, är bra. Även om du säger att du aldrig mer kan tänka dig att ha sex igen, så tyder det faktum att ni är så fysiska och ger varandra så mycket närhet nu på att ni kommer att kunna ta upp er sexuella relation igen.
Jag tittar på henne och nickar sakta. Kanske har hon rätt, helt säkert har hon rätt. Hon har ju mött tusen kvinnor i min situation, så hon vet väl vad hon talar om. Men vad mig anbelangar kunde hon lika gärna sagt att jag kommer bestiga K2 inom ett halvår. Det är jag ungefär lika väl rustad för...
Nä, det känns absolut inte som om jag någonsin skulle kunna känna åtrå igen, aldrig. Det är inte så att tanken äcklar mig, hade det varit så hade jag ändå varit rätt lugn för det hade ju varit ett tecken på någon typ av känsla. Så väl är det dock inte, tvärtom är jag helt död på den punkten.
Nothing. Niente. Rien.

Idag har det inte hänt

2007-11-26T23:47:00.000+01:00

Idag är jag helt övertygad om att jag bara missuppfattat allt. Jag har överdrivit allting och han har missförstått mig, misstolkat och trott att jag var med på det. Han hörde mig inte när jag sa nej, för det VET jag att jag gjorde, men han hörde mig inte. Eftersom jag inte heller är absolut säker på att "den verkligen var inne", även om jag kan minnas vissa delar och hade ont dagen efter så VET jag ju inte och då finns ju trots allt möjligheten att ingenting hänt. NÅGOT har ju hänt, det inser jag ju, men kanske är det bara så att jag övertolkar och överdriver? Att min känsla och upplevelse i själva verket överskrider verkligheten? Var det han gjorde så himla farligt egentligen? Måste jag verkligen riva upp himmel och jord? Är det inte bara bättre att låta allt vara och glömma? Att fortsätta som vanligt och låta udda vara jämt?Eller...?
Fan, han var ju en så´n trevlig kille. Verkade inte alls vara så´n. Det blir så j-kla jobbigt att handskas med alla frågor, alla ifs and buts. Om jag bara kunde bestämma mig för att det inte har hänt nå´t och att jag har haft fel och få gå vidare. Ja, det hade varit det bästa!
Men så kommer minnena: Händerna som tar, smeker, vänder på mig, lyfter mig upp. Och mina ord, lika tydliga som pärlor på en tråd:
-No... Please XXXX, don´t. Please, I don´t want to. Please...
Hur kan man misstolka det? Fast han kanske inte hörde...?

Dagens kloka ord...

2007-11-23T23:46:00.000+01:00

...kommer inte från mig, vilket de väl sällan gör, men idag tänker jag låta någon annan föra min talan:
http://www.bra.se/extra/pod/?module_instance=12&action=pod_show&id=655
Om jag bara kunde ta dem till mig...

-Mamma!

2007-11-23T23:45:00.000+01:00

Att förtränga, förneka, blunda för sanningen och intala sig själv att man drömt/överdriver/missuppfattat/får skylla sig själv m.m funkar jättebra tills mamma ringer. Mamma. Mammas röst i telefon som glättigt, pratigt, in i evigeten malande livligt redogör för allt hon köpt, om presenter barnen skall få, om semester, sol och god mat. Min mammas välbekanta röst som jag hört hela mitt liv. Min varma mjuka goa mamma. Min trygghet, min famn, min sagoberättande mamma. Min mamma som lärt mig allt om livet. Min mamma som bakar bullar, som skvallrar om mina mostrar, som alltid finns där när jag vill. Min mamma.
Hjärtat fylls till bredden av sorg och smärta och jag vill bara skrika rakt ut vad som hänt.
-Mamma, kom och gör allt bra igen. Säg till den som är dum mot mig! Säg att han gjort fel!Mammor kan verkligen få en att skapa kontakt med sitt känsloliv. Mammor kan verkligen få en att bli fem år gammal. Mammor kan verkligen få en att vilja gråta ut. Hela jag längtar efter att få gråta ut hos mamma. Men... Jag kan inte förmå mig att berätta. Jag kan inte låta orden komma över mina läppar. Jag kan inte vara den som krossar hennes hjärta. Hon skulle bli totalförstörd och vilja gråta ut hos mig! Så jag håller käft men inuti mig skriker jag:
-Mamma, hjälp mig!!

Vad är alternativet?

2007-11-22T23:45:00.000+01:00

-Är du inte hemma? Jobbar du? säger kuratorn i telefon och jag svarar -Jaaa...? och undrar om jag missat nå´t här. Borde jag inte det? Samma reaktion får jag senare från min väninna;
-Men är du inte sjukskriven?! Hur orkar du gå till jobbet?
Ja, hur orkar jag? Jag funderar på det ett tag och kommer fram till att det inte liksom slagit mig att jag inte borde orka, att det finns ett alternativ: att helt enkelt bara falla igenom och släppa taget om allt. Men det känns inte som ett alternativ. I så fall har det ju liksom hänt, det vore ju det samma som att erkänna att den jäveln faktiskt fick mig på knä, på riktigt! Och vad skall jag göra hemma? Gå runt och mala minnena och stånga pannan blodig mot frågorna jag aldrig kommer få svar på? Vad skall hålla mig sysselsatt där? Vad skall hålla mina tankar borta från hans händer på min kropp, hur han lyfter upp mig, hur jag vrider mig och ber för min frids skull? Hur skall jag fungera om jag låter mitt huvud fyllas av honom? Nä, jag håller mitt huvud över vattenytan genom att trampa vatten och jag kämpar för att hålla mig flytande. Det går ganska bra, det funkar okej i ytliga relationer som dem man har på sitt arbete. Här är jag en annan Anna-Maria, här spelar jag en roll, en person som inte var med i lördags och jag spelar den rollen riktigt bra just nu. Nästan för bra. Det är bekvämt att gå upp i min jobb-karaktär och hålla den andra sårade och tillintetgjorda Anna-Maria på avstånd. Jag behöver inte "ta i det", det bli fjärran och i flyktens kölvatten följer tvivlet; Har det verkligen hänt? Har jag inte bara hittat på? Är jag fullständigt från mina sinnens fulla bruk som påstår mig varit utsatt för ett övergrepp. Jag skakar på huvudet och svarar min väninna:
-Vad är alternativet?

När man behöver dem som mest...

2007-11-21T23:44:00.000+01:00

Den samhälleliga apparaten har sparkat igång. Sjukhuspersonal och myndighetspersoner, alla har de sagt och gjort sitt och alla följer de de rutiner som finns in i minsta detalj. Men i den sfären är jag ju bara ett nummer, en tresiffrigkod på en blankett som säger att jag skall handhas med försiktighet och enligt vissa normer. Jag har inget ansikte och ingen själ, även om alla naturligtvis är väldigt vänliga och försiktiga och tar mig på största allvar. De kan bara se till att jag behandlas rätt, men de kan inte behandla mig rätt, så som jag behöver behandlas nu. Det kan bara de som känner mig och därför vet hur jag reagerar nu göra. Det är bara de som verkligen älskar mig som kan hjälpa mig nu. Och det gör de!
Det är i situationer som denna, då världen rasar och man faller handlöst som man blir medveten om "det sociala nätverket" och inser vikten av det! Aldrig har jag älskat mina vänner och min familj så mycket som nu! Aldrig har jag mött en sådan fullständig uppslutning och total villkorslös vänskap som nu. En sådan offervilja och en sådan önskan att bara få hjälpa och trösta. Alla kloka ord som hjälper mig att lägga pusslet och som ger tankarna struktur och innebörd, som hjälper mig att erkänna, som hjälper mig att inse, som får mig att förstå att jag inte bär skuld och inte behöver skämmas för det. Som säger det där jag kanske innerst inne vet, men försöker förtränga och förneka och som jag inte riktigt vill kännas vid eftersom det innebär att jag faktiskt är ett offer. Alla arga vänner, alla kreativa och kanske inte alltid helt genomtänkta förslag på lösningar och vendetta (jag skall på allvar ta idén om den slöa kökssaxen eller den tatuerade motorburne mannen med basebollträt under övervägande), alla erbjudanden om sällskap och framför allt alla som frågar hur jag mår. -Hur mår du? är inte längre en tom artighetsfras. Den meningen, de tre små orden, innehåller så mycket omtanke och kärlek och betyder otroligt mycket för mig just nu! Att inte fråga, att vara rädd för att tränga sig på är, även om det är i all välmening, värre än att ställa frågan rakt ut. Att prata hjälper. Även om det är osammanhängande och oredigt och kanske inte ger den som lyssnar någon större behållning, så hjälper det mig. Prata är bra.

Idag är jag arg!

2007-11-20T23:43:00.000+01:00

Idag är jag i den arga fasen. Idag är jag ilsken som ett bi! Idag skulle jag vilja slå in framtänderna på dig! Jag skulle vilja gapa och skrika och spotta och slå och bara vara fullstädigt vansinnig! Jag skulle vilja kasta förmål runt om kring mig, slå sönder dina bästa saker, repa lacken på din bil, spreja okvädningsord på din dörr, sätta eld på dina trädgårsmöbler och låta hela världen veta hur förbannad jag är och att du är orsaken!
Jag skulle vilja, om jag bara vågade söka upp dig...
Istället sitter jag här och funderar på om jag inte bara överreagerar och om inte allihop i själva verket är mitt fel eller bara fantasier? Att jag bara inbillar mig. Det blir liksom enklast så.

David mot Goliat

2007-11-19T23:41:00.000+01:00

Det kan hända vem som helst, var som helst och när som helst.
Det finns inga snälla personer, inga trygga platser, inga säkra handlingar. Det finns tur och det finns otur. Det finns inget "om". Det finns inget "därför". Det finns bara "varför". Bara fråga, men inget acceptabelt svar. Det finns gränser, men ingen rätt att passera dem.
Det finns ett litet ord som aldrig får negligeras. Ett enda litet ord som är min sköld, min makt och mitt försvar. Ett enda litet ord är allt jag har mot din fysiska styrka, mot ditt övertag, mot din vilja att utnyttja mig när jag är svag. Ett enda litet ord: -Nej.