Som en andra skugga

Jag kan vara glättig och skämta om sex och penisar och gud vet vad, men i nästa stund bara vilja rusa hem och gömma mig hos Richard. Jag kan ena stunden känna att det är över, jag har kommit över vad som hände, för att i nästa sekund få kväljningar då minnena rullar över mig.
Å ena sidan känner jag att jag har pratat klart om det, att jag inte vill se en kurator eller psykolog så länge jag lever, i nästa stund känns det som om jag vill skrika ut det så hela världen hör. Milt uttryckt så pendlar jag. Vissa dagar är bra, andra är jobbiga.
Jag hade en förställning om hur man skulle må efter ett övergrepp, att världen skulle rasa och man skulle ligga på sjukhus i tre månader efter det. Så är det inte. Livet ser ut precis som det gjorde dagen innan, samma hjulspår, samma krav, samma människor, samma vardag. Men brevid dig går en man du inte valt och honom måste du ha hängandes efter dig dag som natt, tills han kommer lite på efterkälken och tillslut är en bit bakom. Men han är alltid där, även om han bara är en suddig gestalt vid horisonten så är han alltid där och han kommer följa dina spår vart du än går hela livet. Så är det att leva med det. Så jag är kanske som vanligt, men jag har en följeslagare som ni inte alltid ser.

Det äcklar mig

Äckel.
Det är vad som finns kvar av frågorna, ångesten, ilskan, sorgen och förnedringen.
Äckel.
Det är som om det är känslan som skall bestå, när allt annat ger vika och klingar av.
För äckel är det ända jag kan känna.
Äckelkänslor som väller upp och får mig att grimasera vid tanken på honom, på hans händer på min kropp, hur han klädde av mig, hur han klär av sig själv, hur han bär mig, tar mig, använder mig. Jag ryser och sväljer en kväljning och slår det ifrån mig.

Äckel.