Som en andra skugga

Jag kan vara glättig och skämta om sex och penisar och gud vet vad, men i nästa stund bara vilja rusa hem och gömma mig hos Richard. Jag kan ena stunden känna att det är över, jag har kommit över vad som hände, för att i nästa sekund få kväljningar då minnena rullar över mig.
Å ena sidan känner jag att jag har pratat klart om det, att jag inte vill se en kurator eller psykolog så länge jag lever, i nästa stund känns det som om jag vill skrika ut det så hela världen hör. Milt uttryckt så pendlar jag. Vissa dagar är bra, andra är jobbiga.
Jag hade en förställning om hur man skulle må efter ett övergrepp, att världen skulle rasa och man skulle ligga på sjukhus i tre månader efter det. Så är det inte. Livet ser ut precis som det gjorde dagen innan, samma hjulspår, samma krav, samma människor, samma vardag. Men brevid dig går en man du inte valt och honom måste du ha hängandes efter dig dag som natt, tills han kommer lite på efterkälken och tillslut är en bit bakom. Men han är alltid där, även om han bara är en suddig gestalt vid horisonten så är han alltid där och han kommer följa dina spår vart du än går hela livet. Så är det att leva med det. Så jag är kanske som vanligt, men jag har en följeslagare som ni inte alltid ser.

Det äcklar mig

Äckel.
Det är vad som finns kvar av frågorna, ångesten, ilskan, sorgen och förnedringen.
Äckel.
Det är som om det är känslan som skall bestå, när allt annat ger vika och klingar av.
För äckel är det ända jag kan känna.
Äckelkänslor som väller upp och får mig att grimasera vid tanken på honom, på hans händer på min kropp, hur han klädde av mig, hur han klär av sig själv, hur han bär mig, tar mig, använder mig. Jag ryser och sväljer en kväljning och slår det ifrån mig.

Äckel.

Dags att skriva sista bladet

Jag vill avsluta det här nu. Här och Nu.
Jag har tänkt alla tankar så många gånger att de inte längre ger nya infallsvinklar,
Jag har kört fast i mitt resonemang så många gånger att jag inte längre orkar förstå.
Jag är trött på tankarna, jag är trött på minnena, jag är trött på att gå runt och vara "ovanlig".
Jag vill vara vanlig igen och ha tillbaka min ordnade tillvaro, och det känns som om det skulle kunna fungera. Det känns nästan som om jag är färdig med det här nu, som om jag äntligen kan släppa skiten. Som om jag kan resa mig upp, rätta till mina kläder, stryka tårarna ur ögonen, slå bort smutsen från kläderna, sätta hakan ivädret och stolt gå vidare. Jag har överlevt kriser förr och jag överlevde det här också.
Jag är inte precis som förut, det kan jag aldrig bli igen. Det finns ett litet sår i själen som inte kommer läka, men jag tänker inte låta det bli mer än så. Det finns fortfarande pusselbitar som skall på plats, saker jag måste lära mig igen, känslor som skall stämma och tillåtas att kännas igen. Det är en bit tillbaka till ömhet och sex, men jag är på väg och det kommer gå.
Jag tänker inte gå under, jag tänker se det som något som format mitt liv och som gjort mig ytterligare lite mer härdad. Ytterligare en prisma på kristallen.

Det som inte dödar det härdar. Så är det.

Ytterligare en fas?

Jag drömde om det härom natten. Det är första gången det dyker upp i mina drömmar.
Drömmen handlade inte så mycket om just "det där" utan mer om vad som händer efter, när jag konfronteras med dem som var med på festen, vems parti de tar, vad de beskyller mig för, skuldkänslor, ånger för att jag överhuvudtaget sagt något etc, etc. Precis som hela den här processen, fast komprimerat i ett drömspel.
Att drömma om det är säkert ytterligare nå´n av alla dessa förbannade faser man skall igenom. I drömmen bearbetar man ju saker man upplevt, sägs det. Bearbeta är bra. Men att behöva uppleva "det" igen, även om det bara är en dröm suger.

I det andra facket

Man måste acceptera sin situation om man skall kunna gå vidare.
Det har jag insett. Antingen har det hänt eller så har det inte hänt. Det finns ingen där imellan, det finns inget utrymme för missförstånd eller "sända signaler". Ett nej är ett nej och om det inte repekteras så finns det bara en möjlig "outcom" och det är våldtäkt.
Det är bara att acceptera. Jag sa nej, jag blev våldtagen, skit samma vad som egentligen hände, hur mycket den var inne, om han fick utlösning eller ej etc etc.
Det spelar ingen roll, faktum kvarstår: han utnyttjade mig, han negligerade mina protester, han använde min kropp och kränkningen är den samma.

Så jag accepterar tillslut. Jag har blivit utsatt för ett övergrepp.
Med min acceptans kommer också insikten om att han inte är en trevlig kille, han är troligtvis inte ens en "vanlig" kille. Vanliga, justa killar gör inte så. Vanliga justa killas lägger en filt över tjejen som somnat i soffan och låter henne vara. Vanliga justa killar förstår att "it takes two to tango" och att det krävs ett medgivande för sex. vanliga justa killar är inte potentiella våldtäktsmän.
Uppenbart fungerar han inte så och det gör honom till den andra typen av män, de där som inte har samma gränser, som har andra referensramar och som är kapabla till den här typen av handlingar. Det får mig börja fundera;
Har det hänt förut och kommer det hända igen?

Klokt eller ej?

Jag berättade hela historien för min vännina igår och naturligtvis reagerade hon precis så som jag egentligen trodde att hon skulle göra. Självklart! Vad var jag egentligen orolig för?
Det känns skönt att äntligen få berätta för henne, det blev liksom den sista pusselbiten som föll på plats. Nu känns det som om jag har skrivit färdigt boken och kan börja bearbeta och sakta mnen säker glömma hela den här eländiga historien.
Eller glömma...
Nä, glömma gör jag aldrig men jag kan leva med det. Det kommer finnas där och kommer säkert att göra sig påminnt vid olika tillfällen i mitt liv, men det kanske slutar äta mig nu? Kanske kan jag få avsluta och gå vidare?
För jag är ruskigt trött på hela skiten! Jag vill bara vara gamla vanliga jag igen, jag är så trött på tankarna och funderingarna, på minnena som gör mig sällskap och pockar på uppmärksamhet. Jag får så´n lust att bara ruska av mig alltihop och irriterat vråla:
-Ja, Jag vet! Jag vet att jag har blivit utnyttjad! Ni behöver inte påminna mig hela tiden! Jag skall inte glömma bort er! Jag lovar att ni kommer finnas med mig hela mitt jävla liv, bara ni slutar tjata om det var enda jävla dag och lämnar mig ifred nå´n gång!

Efter vår långa fika då jag la korten på bordet körde jag min vännina hem. Tillsammans satt vi i bilen en stund utan för huset där "det" hände och tittade på byggnaden. Hon kramade mig och frågade om jag ville gå ur bilen och gå närmare.
-Nä... svarade jag och forstatte meningen i mitt innre:
-...gör jag det kommer jag antagligen tända eld på hela skiten.

Sorg har blivit ilska. Ilska är kretivt. Kanske lite väl kreativt...