Jag vill avsluta det här nu. Här och Nu.
Jag har tänkt alla tankar så många gånger att de inte längre ger nya infallsvinklar,
Jag har kört fast i mitt resonemang så många gånger att jag inte längre orkar förstå.
Jag är trött på tankarna, jag är trött på minnena, jag är trött på att gå runt och vara "ovanlig".
Jag vill vara vanlig igen och ha tillbaka min ordnade tillvaro, och det känns som om det skulle kunna fungera. Det känns nästan som om jag är färdig med det här nu, som om jag äntligen kan släppa skiten. Som om jag kan resa mig upp, rätta till mina kläder, stryka tårarna ur ögonen, slå bort smutsen från kläderna, sätta hakan ivädret och stolt gå vidare. Jag har överlevt kriser förr och jag överlevde det här också.
Jag är inte precis som förut, det kan jag aldrig bli igen. Det finns ett litet sår i själen som inte kommer läka, men jag tänker inte låta det bli mer än så. Det finns fortfarande pusselbitar som skall på plats, saker jag måste lära mig igen, känslor som skall stämma och tillåtas att kännas igen. Det är en bit tillbaka till ömhet och sex, men jag är på väg och det kommer gå.
Jag tänker inte gå under, jag tänker se det som något som format mitt liv och som gjort mig ytterligare lite mer härdad. Ytterligare en prisma på kristallen.
Det som inte dödar det härdar. Så är det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
En otroligt stark blogg. Jag vet inte vad jag ska säga, men vet att jag vill säga något.
Jag blir så jävla förbannad. Det är så skevt allting.
Och så blir jag imponerad mitt i allt det svarta, för att du orkar vara klarsynt och formulera dig och tänka klart.
Jag önskar dig all lycka i framtiden och hoppas innerligt att han får sitt straff och förstår och aldrig aldrig gör något sådant igen.
Du är bra.
Skicka en kommentar