Varför gråter jag inte?

Jag brukar alltid gråta. Av sorg, av smärta, av glädje, av sentimentalitet, av ilska, av lycka och av kärlek. Att gråta är väldigt nära förknippat med mina känslor och fungerar som en ventil. När trycket blir för stort så gråter jag, så har jag alltid fungerat.
Men inte nu. Och gudarna skall veta att jag verkligen skulle behöva lätta på trycket, att jag håller på att explodera, att jag ständigt tänker att nu är fane mig gränsen nådd, nu orkar jag inte med en enda grej till! Men gråter jag? Nä...
Varför, frågar jag min kurator. Hon skakar på huvudet. Hon vet inte.
-Andra kvinnor som upplevt vad du nu går igenom säger att de inte vågade släpa taget, att de var rädda för att bryta ihop fullständigt om de gav efter för tårarna. Kanske är det så för dig också?
Men jag känner ju inga tårar. Jag vill så bittert gråta, men inga tårar kommer. Är det fel på mig?

Närhet är bra, säger hon

Idag var jag hos kuratorn på mitt första samtal. Två timmars osammanhängande redogörelse av mina senaste 10 dagar i livet. Jag börjar, tappar tråden, stannar upp, börjar om igen, pratar om min man och glider över på mina barn, tappar bort mig, blir arg, tycker synd om, blir tyst, säger "jag vet inte" fyra gånger i rad, tar åter upp tråden, hoppar i tiden, glider bort i tanken, lyssnar frånvarande, tar på mig skulden, skäms, pratar om mina vänninor, suckar uppgivet och undrar vad fan jag gör där egentligen.Kuratorn lyssnar, nickar, bekräftar och säger att jag lägger fokus på fel saker. Att jag bekymmrar mig för vad "gärningsmannen" skall tycka om mig nu istället för vad jag skall tycka om mig nu. Hon har säkert rätt, men jag kan inte ta in orden. Hon säger en massa annat också, jag ser hennes läppar röra sig och jag nickar instämmande då och då, men jag hör inte alls på vad hon säger. I mitt huvud maler redan nästa fråga runt som jag skall ställa. Eller fråga... Det är inte rätt ord. En fråga är endast en fråga i ordets rätta bemärkelse om den som ställer frågan också förväntar sig ett svar. Det gör inte jag. Det handlar mer om mitt behov av att berätta vad som hänt, hur jag ser på det, att få förklara varför jag hamnade i den här förbannade situationen och att jag faktiskt inte ville. Plötsligt säger hon något som går in:
-Att ni är så fysiska nu, din man och du, är bra. Även om du säger att du aldrig mer kan tänka dig att ha sex igen, så tyder det faktum att ni är så fysiska och ger varandra så mycket närhet nu på att ni kommer att kunna ta upp er sexuella relation igen.
Jag tittar på henne och nickar sakta. Kanske har hon rätt, helt säkert har hon rätt. Hon har ju mött tusen kvinnor i min situation, så hon vet väl vad hon talar om. Men vad mig anbelangar kunde hon lika gärna sagt att jag kommer bestiga K2 inom ett halvår. Det är jag ungefär lika väl rustad för...
Nä, det känns absolut inte som om jag någonsin skulle kunna känna åtrå igen, aldrig. Det är inte så att tanken äcklar mig, hade det varit så hade jag ändå varit rätt lugn för det hade ju varit ett tecken på någon typ av känsla. Så väl är det dock inte, tvärtom är jag helt död på den punkten.
Nothing. Niente. Rien.

Idag har det inte hänt

Idag är jag helt övertygad om att jag bara missuppfattat allt. Jag har överdrivit allting och han har missförstått mig, misstolkat och trott att jag var med på det. Han hörde mig inte när jag sa nej, för det VET jag att jag gjorde, men han hörde mig inte. Eftersom jag inte heller är absolut säker på att "den verkligen var inne", även om jag kan minnas vissa delar och hade ont dagen efter så VET jag ju inte och då finns ju trots allt möjligheten att ingenting hänt. NÅGOT har ju hänt, det inser jag ju, men kanske är det bara så att jag övertolkar och överdriver? Att min känsla och upplevelse i själva verket överskrider verkligheten? Var det han gjorde så himla farligt egentligen? Måste jag verkligen riva upp himmel och jord? Är det inte bara bättre att låta allt vara och glömma? Att fortsätta som vanligt och låta udda vara jämt?Eller...?
Fan, han var ju en så´n trevlig kille. Verkade inte alls vara så´n. Det blir så j-kla jobbigt att handskas med alla frågor, alla ifs and buts. Om jag bara kunde bestämma mig för att det inte har hänt nå´t och att jag har haft fel och få gå vidare. Ja, det hade varit det bästa!
Men så kommer minnena: Händerna som tar, smeker, vänder på mig, lyfter mig upp. Och mina ord, lika tydliga som pärlor på en tråd:
-No... Please XXXX, don´t. Please, I don´t want to. Please...
Hur kan man misstolka det? Fast han kanske inte hörde...?

Dagens kloka ord...

...kommer inte från mig, vilket de väl sällan gör, men idag tänker jag låta någon annan föra min talan:
http://www.bra.se/extra/pod/?module_instance=12&action=pod_show&id=655
Om jag bara kunde ta dem till mig...

-Mamma!

Att förtränga, förneka, blunda för sanningen och intala sig själv att man drömt/överdriver/missuppfattat/får skylla sig själv m.m funkar jättebra tills mamma ringer. Mamma. Mammas röst i telefon som glättigt, pratigt, in i evigeten malande livligt redogör för allt hon köpt, om presenter barnen skall få, om semester, sol och god mat. Min mammas välbekanta röst som jag hört hela mitt liv. Min varma mjuka goa mamma. Min trygghet, min famn, min sagoberättande mamma. Min mamma som lärt mig allt om livet. Min mamma som bakar bullar, som skvallrar om mina mostrar, som alltid finns där när jag vill. Min mamma.
Hjärtat fylls till bredden av sorg och smärta och jag vill bara skrika rakt ut vad som hänt.
-Mamma, kom och gör allt bra igen. Säg till den som är dum mot mig! Säg att han gjort fel!Mammor kan verkligen få en att skapa kontakt med sitt känsloliv. Mammor kan verkligen få en att bli fem år gammal. Mammor kan verkligen få en att vilja gråta ut. Hela jag längtar efter att få gråta ut hos mamma. Men... Jag kan inte förmå mig att berätta. Jag kan inte låta orden komma över mina läppar. Jag kan inte vara den som krossar hennes hjärta. Hon skulle bli totalförstörd och vilja gråta ut hos mig! Så jag håller käft men inuti mig skriker jag:
-Mamma, hjälp mig!!

Vad är alternativet?

-Är du inte hemma? Jobbar du? säger kuratorn i telefon och jag svarar -Jaaa...? och undrar om jag missat nå´t här. Borde jag inte det? Samma reaktion får jag senare från min väninna;
-Men är du inte sjukskriven?! Hur orkar du gå till jobbet?
Ja, hur orkar jag? Jag funderar på det ett tag och kommer fram till att det inte liksom slagit mig att jag inte borde orka, att det finns ett alternativ: att helt enkelt bara falla igenom och släppa taget om allt. Men det känns inte som ett alternativ. I så fall har det ju liksom hänt, det vore ju det samma som att erkänna att den jäveln faktiskt fick mig på knä, på riktigt! Och vad skall jag göra hemma? Gå runt och mala minnena och stånga pannan blodig mot frågorna jag aldrig kommer få svar på? Vad skall hålla mig sysselsatt där? Vad skall hålla mina tankar borta från hans händer på min kropp, hur han lyfter upp mig, hur jag vrider mig och ber för min frids skull? Hur skall jag fungera om jag låter mitt huvud fyllas av honom? Nä, jag håller mitt huvud över vattenytan genom att trampa vatten och jag kämpar för att hålla mig flytande. Det går ganska bra, det funkar okej i ytliga relationer som dem man har på sitt arbete. Här är jag en annan Anna-Maria, här spelar jag en roll, en person som inte var med i lördags och jag spelar den rollen riktigt bra just nu. Nästan för bra. Det är bekvämt att gå upp i min jobb-karaktär och hålla den andra sårade och tillintetgjorda Anna-Maria på avstånd. Jag behöver inte "ta i det", det bli fjärran och i flyktens kölvatten följer tvivlet; Har det verkligen hänt? Har jag inte bara hittat på? Är jag fullständigt från mina sinnens fulla bruk som påstår mig varit utsatt för ett övergrepp. Jag skakar på huvudet och svarar min väninna:
-Vad är alternativet?

När man behöver dem som mest...

Den samhälleliga apparaten har sparkat igång. Sjukhuspersonal och myndighetspersoner, alla har de sagt och gjort sitt och alla följer de de rutiner som finns in i minsta detalj. Men i den sfären är jag ju bara ett nummer, en tresiffrigkod på en blankett som säger att jag skall handhas med försiktighet och enligt vissa normer. Jag har inget ansikte och ingen själ, även om alla naturligtvis är väldigt vänliga och försiktiga och tar mig på största allvar. De kan bara se till att jag behandlas rätt, men de kan inte behandla mig rätt, så som jag behöver behandlas nu. Det kan bara de som känner mig och därför vet hur jag reagerar nu göra. Det är bara de som verkligen älskar mig som kan hjälpa mig nu. Och det gör de!
Det är i situationer som denna, då världen rasar och man faller handlöst som man blir medveten om "det sociala nätverket" och inser vikten av det! Aldrig har jag älskat mina vänner och min familj så mycket som nu! Aldrig har jag mött en sådan fullständig uppslutning och total villkorslös vänskap som nu. En sådan offervilja och en sådan önskan att bara få hjälpa och trösta. Alla kloka ord som hjälper mig att lägga pusslet och som ger tankarna struktur och innebörd, som hjälper mig att erkänna, som hjälper mig att inse, som får mig att förstå att jag inte bär skuld och inte behöver skämmas för det. Som säger det där jag kanske innerst inne vet, men försöker förtränga och förneka och som jag inte riktigt vill kännas vid eftersom det innebär att jag faktiskt är ett offer. Alla arga vänner, alla kreativa och kanske inte alltid helt genomtänkta förslag på lösningar och vendetta (jag skall på allvar ta idén om den slöa kökssaxen eller den tatuerade motorburne mannen med basebollträt under övervägande), alla erbjudanden om sällskap och framför allt alla som frågar hur jag mår. -Hur mår du? är inte längre en tom artighetsfras. Den meningen, de tre små orden, innehåller så mycket omtanke och kärlek och betyder otroligt mycket för mig just nu! Att inte fråga, att vara rädd för att tränga sig på är, även om det är i all välmening, värre än att ställa frågan rakt ut. Att prata hjälper. Även om det är osammanhängande och oredigt och kanske inte ger den som lyssnar någon större behållning, så hjälper det mig. Prata är bra.

Idag är jag arg!

Idag är jag i den arga fasen. Idag är jag ilsken som ett bi! Idag skulle jag vilja slå in framtänderna på dig! Jag skulle vilja gapa och skrika och spotta och slå och bara vara fullstädigt vansinnig! Jag skulle vilja kasta förmål runt om kring mig, slå sönder dina bästa saker, repa lacken på din bil, spreja okvädningsord på din dörr, sätta eld på dina trädgårsmöbler och låta hela världen veta hur förbannad jag är och att du är orsaken!
Jag skulle vilja, om jag bara vågade söka upp dig...
Istället sitter jag här och funderar på om jag inte bara överreagerar och om inte allihop i själva verket är mitt fel eller bara fantasier? Att jag bara inbillar mig. Det blir liksom enklast så.

David mot Goliat

Det kan hända vem som helst, var som helst och när som helst.
Det finns inga snälla personer, inga trygga platser, inga säkra handlingar. Det finns tur och det finns otur. Det finns inget "om". Det finns inget "därför". Det finns bara "varför". Bara fråga, men inget acceptabelt svar. Det finns gränser, men ingen rätt att passera dem.
Det finns ett litet ord som aldrig får negligeras. Ett enda litet ord som är min sköld, min makt och mitt försvar. Ett enda litet ord är allt jag har mot din fysiska styrka, mot ditt övertag, mot din vilja att utnyttja mig när jag är svag. Ett enda litet ord: -Nej.