Närhet är bra, säger hon

Idag var jag hos kuratorn på mitt första samtal. Två timmars osammanhängande redogörelse av mina senaste 10 dagar i livet. Jag börjar, tappar tråden, stannar upp, börjar om igen, pratar om min man och glider över på mina barn, tappar bort mig, blir arg, tycker synd om, blir tyst, säger "jag vet inte" fyra gånger i rad, tar åter upp tråden, hoppar i tiden, glider bort i tanken, lyssnar frånvarande, tar på mig skulden, skäms, pratar om mina vänninor, suckar uppgivet och undrar vad fan jag gör där egentligen.Kuratorn lyssnar, nickar, bekräftar och säger att jag lägger fokus på fel saker. Att jag bekymmrar mig för vad "gärningsmannen" skall tycka om mig nu istället för vad jag skall tycka om mig nu. Hon har säkert rätt, men jag kan inte ta in orden. Hon säger en massa annat också, jag ser hennes läppar röra sig och jag nickar instämmande då och då, men jag hör inte alls på vad hon säger. I mitt huvud maler redan nästa fråga runt som jag skall ställa. Eller fråga... Det är inte rätt ord. En fråga är endast en fråga i ordets rätta bemärkelse om den som ställer frågan också förväntar sig ett svar. Det gör inte jag. Det handlar mer om mitt behov av att berätta vad som hänt, hur jag ser på det, att få förklara varför jag hamnade i den här förbannade situationen och att jag faktiskt inte ville. Plötsligt säger hon något som går in:
-Att ni är så fysiska nu, din man och du, är bra. Även om du säger att du aldrig mer kan tänka dig att ha sex igen, så tyder det faktum att ni är så fysiska och ger varandra så mycket närhet nu på att ni kommer att kunna ta upp er sexuella relation igen.
Jag tittar på henne och nickar sakta. Kanske har hon rätt, helt säkert har hon rätt. Hon har ju mött tusen kvinnor i min situation, så hon vet väl vad hon talar om. Men vad mig anbelangar kunde hon lika gärna sagt att jag kommer bestiga K2 inom ett halvår. Det är jag ungefär lika väl rustad för...
Nä, det känns absolut inte som om jag någonsin skulle kunna känna åtrå igen, aldrig. Det är inte så att tanken äcklar mig, hade det varit så hade jag ändå varit rätt lugn för det hade ju varit ett tecken på någon typ av känsla. Så väl är det dock inte, tvärtom är jag helt död på den punkten.
Nothing. Niente. Rien.