Vad är alternativet?

-Är du inte hemma? Jobbar du? säger kuratorn i telefon och jag svarar -Jaaa...? och undrar om jag missat nå´t här. Borde jag inte det? Samma reaktion får jag senare från min väninna;
-Men är du inte sjukskriven?! Hur orkar du gå till jobbet?
Ja, hur orkar jag? Jag funderar på det ett tag och kommer fram till att det inte liksom slagit mig att jag inte borde orka, att det finns ett alternativ: att helt enkelt bara falla igenom och släppa taget om allt. Men det känns inte som ett alternativ. I så fall har det ju liksom hänt, det vore ju det samma som att erkänna att den jäveln faktiskt fick mig på knä, på riktigt! Och vad skall jag göra hemma? Gå runt och mala minnena och stånga pannan blodig mot frågorna jag aldrig kommer få svar på? Vad skall hålla mig sysselsatt där? Vad skall hålla mina tankar borta från hans händer på min kropp, hur han lyfter upp mig, hur jag vrider mig och ber för min frids skull? Hur skall jag fungera om jag låter mitt huvud fyllas av honom? Nä, jag håller mitt huvud över vattenytan genom att trampa vatten och jag kämpar för att hålla mig flytande. Det går ganska bra, det funkar okej i ytliga relationer som dem man har på sitt arbete. Här är jag en annan Anna-Maria, här spelar jag en roll, en person som inte var med i lördags och jag spelar den rollen riktigt bra just nu. Nästan för bra. Det är bekvämt att gå upp i min jobb-karaktär och hålla den andra sårade och tillintetgjorda Anna-Maria på avstånd. Jag behöver inte "ta i det", det bli fjärran och i flyktens kölvatten följer tvivlet; Har det verkligen hänt? Har jag inte bara hittat på? Är jag fullständigt från mina sinnens fulla bruk som påstår mig varit utsatt för ett övergrepp. Jag skakar på huvudet och svarar min väninna:
-Vad är alternativet?