Idag har det inte hänt

Idag är jag helt övertygad om att jag bara missuppfattat allt. Jag har överdrivit allting och han har missförstått mig, misstolkat och trott att jag var med på det. Han hörde mig inte när jag sa nej, för det VET jag att jag gjorde, men han hörde mig inte. Eftersom jag inte heller är absolut säker på att "den verkligen var inne", även om jag kan minnas vissa delar och hade ont dagen efter så VET jag ju inte och då finns ju trots allt möjligheten att ingenting hänt. NÅGOT har ju hänt, det inser jag ju, men kanske är det bara så att jag övertolkar och överdriver? Att min känsla och upplevelse i själva verket överskrider verkligheten? Var det han gjorde så himla farligt egentligen? Måste jag verkligen riva upp himmel och jord? Är det inte bara bättre att låta allt vara och glömma? Att fortsätta som vanligt och låta udda vara jämt?Eller...?
Fan, han var ju en så´n trevlig kille. Verkade inte alls vara så´n. Det blir så j-kla jobbigt att handskas med alla frågor, alla ifs and buts. Om jag bara kunde bestämma mig för att det inte har hänt nå´t och att jag har haft fel och få gå vidare. Ja, det hade varit det bästa!
Men så kommer minnena: Händerna som tar, smeker, vänder på mig, lyfter mig upp. Och mina ord, lika tydliga som pärlor på en tråd:
-No... Please XXXX, don´t. Please, I don´t want to. Please...
Hur kan man misstolka det? Fast han kanske inte hörde...?