-Mamma!

Att förtränga, förneka, blunda för sanningen och intala sig själv att man drömt/överdriver/missuppfattat/får skylla sig själv m.m funkar jättebra tills mamma ringer. Mamma. Mammas röst i telefon som glättigt, pratigt, in i evigeten malande livligt redogör för allt hon köpt, om presenter barnen skall få, om semester, sol och god mat. Min mammas välbekanta röst som jag hört hela mitt liv. Min varma mjuka goa mamma. Min trygghet, min famn, min sagoberättande mamma. Min mamma som lärt mig allt om livet. Min mamma som bakar bullar, som skvallrar om mina mostrar, som alltid finns där när jag vill. Min mamma.
Hjärtat fylls till bredden av sorg och smärta och jag vill bara skrika rakt ut vad som hänt.
-Mamma, kom och gör allt bra igen. Säg till den som är dum mot mig! Säg att han gjort fel!Mammor kan verkligen få en att skapa kontakt med sitt känsloliv. Mammor kan verkligen få en att bli fem år gammal. Mammor kan verkligen få en att vilja gråta ut. Hela jag längtar efter att få gråta ut hos mamma. Men... Jag kan inte förmå mig att berätta. Jag kan inte låta orden komma över mina läppar. Jag kan inte vara den som krossar hennes hjärta. Hon skulle bli totalförstörd och vilja gråta ut hos mig! Så jag håller käft men inuti mig skriker jag:
-Mamma, hjälp mig!!