Varför gråter jag inte?

Jag brukar alltid gråta. Av sorg, av smärta, av glädje, av sentimentalitet, av ilska, av lycka och av kärlek. Att gråta är väldigt nära förknippat med mina känslor och fungerar som en ventil. När trycket blir för stort så gråter jag, så har jag alltid fungerat.
Men inte nu. Och gudarna skall veta att jag verkligen skulle behöva lätta på trycket, att jag håller på att explodera, att jag ständigt tänker att nu är fane mig gränsen nådd, nu orkar jag inte med en enda grej till! Men gråter jag? Nä...
Varför, frågar jag min kurator. Hon skakar på huvudet. Hon vet inte.
-Andra kvinnor som upplevt vad du nu går igenom säger att de inte vågade släpa taget, att de var rädda för att bryta ihop fullständigt om de gav efter för tårarna. Kanske är det så för dig också?
Men jag känner ju inga tårar. Jag vill så bittert gråta, men inga tårar kommer. Är det fel på mig?