När man behöver dem som mest...

Den samhälleliga apparaten har sparkat igång. Sjukhuspersonal och myndighetspersoner, alla har de sagt och gjort sitt och alla följer de de rutiner som finns in i minsta detalj. Men i den sfären är jag ju bara ett nummer, en tresiffrigkod på en blankett som säger att jag skall handhas med försiktighet och enligt vissa normer. Jag har inget ansikte och ingen själ, även om alla naturligtvis är väldigt vänliga och försiktiga och tar mig på största allvar. De kan bara se till att jag behandlas rätt, men de kan inte behandla mig rätt, så som jag behöver behandlas nu. Det kan bara de som känner mig och därför vet hur jag reagerar nu göra. Det är bara de som verkligen älskar mig som kan hjälpa mig nu. Och det gör de!
Det är i situationer som denna, då världen rasar och man faller handlöst som man blir medveten om "det sociala nätverket" och inser vikten av det! Aldrig har jag älskat mina vänner och min familj så mycket som nu! Aldrig har jag mött en sådan fullständig uppslutning och total villkorslös vänskap som nu. En sådan offervilja och en sådan önskan att bara få hjälpa och trösta. Alla kloka ord som hjälper mig att lägga pusslet och som ger tankarna struktur och innebörd, som hjälper mig att erkänna, som hjälper mig att inse, som får mig att förstå att jag inte bär skuld och inte behöver skämmas för det. Som säger det där jag kanske innerst inne vet, men försöker förtränga och förneka och som jag inte riktigt vill kännas vid eftersom det innebär att jag faktiskt är ett offer. Alla arga vänner, alla kreativa och kanske inte alltid helt genomtänkta förslag på lösningar och vendetta (jag skall på allvar ta idén om den slöa kökssaxen eller den tatuerade motorburne mannen med basebollträt under övervägande), alla erbjudanden om sällskap och framför allt alla som frågar hur jag mår. -Hur mår du? är inte längre en tom artighetsfras. Den meningen, de tre små orden, innehåller så mycket omtanke och kärlek och betyder otroligt mycket för mig just nu! Att inte fråga, att vara rädd för att tränga sig på är, även om det är i all välmening, värre än att ställa frågan rakt ut. Att prata hjälper. Även om det är osammanhängande och oredigt och kanske inte ger den som lyssnar någon större behållning, så hjälper det mig. Prata är bra.