Funderar

Jag funderar på vad jag kan ha sagt som fick honom att tro att det var fritt fram. Vad under kvällen sa och gjorde jag som kan tas som en invit?
Jag sa aldrig att han var snygg. För det är han inte.
Jag sa aldrig att jag var sugen på lite strul. För det var jag inte.
Jag sa inte att jag var intresserad av att inleda en affär. För det är jag verkligen inte.
Jag sa inte att jag vill ha hans händer på min kropp, jag sa inte att jag vill ha mina händer på hans snopp, jag sa inte att det är okej att han klär av mig när jag har somnat, jag sa inte att jag gärna vill bli buren till hans säng och jag sa definitivt inte att jag vill ha sex! För det vill jag inte.
Så vad i allsin da´r sa jag som fick honom att få för sig allt det där?!
Jag rannsakar mig själv och minns att jag frågade honom om han sett något av Bohuslän nu när han är här i Sverige och att jag sa citat:
"-I´can show you some beautiful places in Bohuslän, if you like to. Bohuslän is a really beautiful part of Sweden."
When I was talking about the beautiful places I wanted to show him, I wasn´t exactly talking about my beautiful parts...

Frågan som hänger i luften blir givetvis:
Vad i helvete betyder "bohuslän" på engelska?!
Är det nå´t som jag och alla andra svenska kvinnor med mig borde känna till?

Prover, prover och flera prover....

När man blir utsatt för ett övergrepp eller en förmodad våldtäkt eller va´ katten: en uttalad våldtäkt och beger sig till sjukhuset för att göra vad som måste göras sparkar man igång en vårdapparat vars motstycke inom den vetenskap jag själv tillhör närmast kan liknas vid Den jämkande uddatals metoden eller i mer internationella kretsar; Elektorsrösterna i den Amerikanska valmodellen. Med andra ord; Vårdapparaten har klara inslag av byråkrati vad gäller dess minutiösa noggrannhet och ingenting lämnas åt slumpen! Självklart skall det vara så!
Även om alla dessa provtagningar och undersökningar man tvingas genomgå är jobbiga och dessutom ihuvudsak förhåller sig till de kroppsliga regioner dit man under rådande omständigheter helst inte vill släppa någon obehörig, så inger denna noggrannhet både i fråga om vad som undersöks och eftersöks samt hur det utförs en trygghetskänsla och känsla av att någon annan för en stund tar över rodret. Det är skönt.
Men det är en ändlös räcka av provtagningar... För naturligtvis har sexuelltöverförbara sjukdomar olika inkubationstid och de prover som tas vid den initiala undersökning, den där då man är i chock efter vad man precis upplevt och som nästan blir ett övergrepp i sig, visar bara om man är frisk vid tiden för övergreppet, inte om man blivit smittad genom övergreppet.

Jag behöver ju inte närmare förklara vad provtagningen innebär. Proverna tas där smittan kommer in, och alla kvinnor förstår vad jag menar...

Under tre månader efter att "det" har hänt får man som utsatt för ett övergrepp därför snällt finna sig i att med jämna mellanrum bege sig till Kvinnokliniken för provtagning. Om man nu dessutom har den dåliga smaken att bli förgripen av någon som anses vara i risken för att bära på gulsot, får man även ett par omgångar av HepatitB-vaccin och slutligen, sex månader efter "händelsen" testas du även för HepatitC.
Med andra ord: Under tiden närmast efter övergreppet, den tid då man är i mest behov av att "läka" och glömma och absolut inte vill ha någon som helst uppmärksamhet på sitt underliv och i synnerhet inte i en klinisk sjukhusmiljö, är det extra mycket fokus på ditt underliv.
Var gyn-stolen jobbig innan så är den min värsta fiende nu!
Så där låg jag idag, i den där förbannade stolen och stirrade upp i taket och osade svavel över livets orättvisor! Varför i helvete är det jag som tvingas utsättas för allt det här, medan han, den jäveln, sitter i soffan, dricker öl ur direkt ur burken och kollar på engelska liga-matcher?
Det borde ju för sjutton vara han som låg här, med tänger, tops och spatlar nerkörda i "the dumb-stick" och tvingades att lämna smärtsamma prover ur direkt onämnbara kroppsöppningar! Innerligt önskar jag att jag hade syfilis eller åtminstone en släng av gonorré vid tiden för övergreppet, så han hade fått nå´n typ av bestraffning och därmed även en och annan tops-behandling! Men nej då, enligt lagen om alltings jävlighet visar provsvaren att jag var fullt frisk.
Som spiken i kistan lät man även meddela att man funnit spermier vid den initiala provtagningen... Jaha... Hur skall jag förhålla mig till det?

Att stå inför ett erkännande

Så ringde hon tillslut, väninnan på vars fest jag mötte "honom" för en månad sedan.
Jag har kategoriskt undvikit att ringa henne, fast jag så väl vet att jag borde. Att hon måste få veta vad som hänt. För att vara ärlig så tror jag redan att hon förstår en hel del och jag tror att det var det hon ville prata om. Vad hände egentligen , Anna-Maria? Varför var du så arg i telefon dagarna efter festen då jag fnittrande berättade att han sagt att ni "snuggeld". Varför var inte din reaktion normal? Varför sa du att du inte vill prata om honom, att du inte skulle definiera det som hände som "Snuggle"och att du är arg på honom? Vad har hänt?
Det är klart att hon undrar och det är klart att jag måste berätta.
Men vad det sitter långt inne!
Att berätta för henne, hon som är länken mellan honom och mig, blir det slutliga erkännandet. Berättar jag så är det definitivt, då finns det "ingen väg ut". Och hur kommer hon reagera? Kommer hon uppleva att hon tvingas välja sida? Och i så fall; Kommer hon välja min sida?
Usch, jag vill inte! Jag vill bara gömma mig tills allt dragit förbi, men får hon aldrig en förklaring kommer hon alltid undra...

Jag sa ju Nej

Jag kommer tillbaka till det, hela tiden. Hur jag än vänder och vrider och analyserar och försöker minnas och tänker om och tänker nytt och funderar så kommer jag bara tillbaka till det. Hur "generös" jag än är och förklarar allt med att han nog trodde jag var villig så kör ändå resonemanget fast när jag kommer fram till mitt tydligaste minne:
Två armar som lyfter upp mig, bar hud mot bar hud, en stor kall klump i min mage, tanken som far igenom mitt huvud: "-Nu händer det, nu är det kört, så här känns det" och orden som kommer över mina läppar. Ord av sorg och förtvivlan som ber honom att låta mig slippa:
-No... Please, don´t. Please, I don´t want to. Please...
Kan det verkligen tolkas som något annat än ett "nej"?

Vägs ände...

Här tog det slut. Nu är det stopp. Basta, enough!
Jag kan inte springa ifrån det längre, jag var inte snabb nog. Det hann ikapp och det slängde sig över mig. Jag kan inte handskas med det och samtidigt fungera som vanligt. Jag fungerar inte som vanligt. Jag fungerar för i helvete inte alls! Att gå till jobbet var ett sätt att slippa "ta i det", jag var tvungen att ge allt på jobbet, att vara fokuserad. Det gick så där... Eller för att vara ärlig; det gick åt helvete!
Nu har jag kommit till en punkt när jag inte längre kan hålla ihop trådarna, jag orkar inte mer, jag kan inte hålla fasaden, jag har ingen kraft att prestera på jobbet, jag klarar inte av de enklaste rutinuppgifter, jag orkar inte ta diskussionerna, jag kan inte se lösningarna och det blir bara fel. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Minsta lilla och jag brister ut i gråt.
På jobbet kaos eftersom jag inte kan fokusera, i privatlivet alla "varför" och "om". Jag kan inte deala med dem båda, jag kan inte föra tvåfrontskrig. Jag måste ta hand om mig själv. Jag måste få andas. Kuratorn såg till att jag blev sjukskriven fram till januari, därefter får vi se. Just nu känns det som om jag aldrig mer vill se mitt jobb, samtidigt som jag är livrädd för att gå ensam här hemma om dagarna och tvingas ta tag i det som orsakat allt det här.
Vilken jävla röra...

Inte redo...

Det blev väldigt uppenbart igår att jag absolut inte är redo för nå´t intimt umgänge, och inte sjutton är det konstigt, det är ju bara fjorton dagar sedan "det" hände!
Men vi var lite intima igår och jag kände nå´t som liknade åtrå, jo jag tyckte faktuskt att jag rent av blev upphetsad, jag ville ju bara ha mer. Tills jag insåg varför: Jag ville att han skulle göra vad han gjorde ännu bättre och ännu mer och ännu intensivare för att känslan av att göra det med rätt person skall överskugga minnet och upplevelsen av att göra det med fel person... Jag försökte helt enkelt måla över obehagliga minnen med ännu starkare upplevelser. Och plötsligt var det inte fråga om intimitet och njutning, det var frågan om späkelse... Det blev bara så fel...
Kommer det nånsin fungera igen? Hur blir jag kvitt känslan av att förknippa sex med min man med "bestraffning" och "hämd"?
I´v totally lost that loving feeling! Satan ta dig som tog det ifrån mig!!