Jag kommer tillbaka till det, hela tiden. Hur jag än vänder och vrider och analyserar och försöker minnas och tänker om och tänker nytt och funderar så kommer jag bara tillbaka till det. Hur "generös" jag än är och förklarar allt med att han nog trodde jag var villig så kör ändå resonemanget fast när jag kommer fram till mitt tydligaste minne:
Två armar som lyfter upp mig, bar hud mot bar hud, en stor kall klump i min mage, tanken som far igenom mitt huvud: "-Nu händer det, nu är det kört, så här känns det" och orden som kommer över mina läppar. Ord av sorg och förtvivlan som ber honom att låta mig slippa:
-No... Please, don´t. Please, I don´t want to. Please...
Kan det verkligen tolkas som något annat än ett "nej"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar