Som en andra skugga

Jag kan vara glättig och skämta om sex och penisar och gud vet vad, men i nästa stund bara vilja rusa hem och gömma mig hos Richard. Jag kan ena stunden känna att det är över, jag har kommit över vad som hände, för att i nästa sekund få kväljningar då minnena rullar över mig.
Å ena sidan känner jag att jag har pratat klart om det, att jag inte vill se en kurator eller psykolog så länge jag lever, i nästa stund känns det som om jag vill skrika ut det så hela världen hör. Milt uttryckt så pendlar jag. Vissa dagar är bra, andra är jobbiga.
Jag hade en förställning om hur man skulle må efter ett övergrepp, att världen skulle rasa och man skulle ligga på sjukhus i tre månader efter det. Så är det inte. Livet ser ut precis som det gjorde dagen innan, samma hjulspår, samma krav, samma människor, samma vardag. Men brevid dig går en man du inte valt och honom måste du ha hängandes efter dig dag som natt, tills han kommer lite på efterkälken och tillslut är en bit bakom. Men han är alltid där, även om han bara är en suddig gestalt vid horisonten så är han alltid där och han kommer följa dina spår vart du än går hela livet. Så är det att leva med det. Så jag är kanske som vanligt, men jag har en följeslagare som ni inte alltid ser.

Det äcklar mig

Äckel.
Det är vad som finns kvar av frågorna, ångesten, ilskan, sorgen och förnedringen.
Äckel.
Det är som om det är känslan som skall bestå, när allt annat ger vika och klingar av.
För äckel är det ända jag kan känna.
Äckelkänslor som väller upp och får mig att grimasera vid tanken på honom, på hans händer på min kropp, hur han klädde av mig, hur han klär av sig själv, hur han bär mig, tar mig, använder mig. Jag ryser och sväljer en kväljning och slår det ifrån mig.

Äckel.

Dags att skriva sista bladet

Jag vill avsluta det här nu. Här och Nu.
Jag har tänkt alla tankar så många gånger att de inte längre ger nya infallsvinklar,
Jag har kört fast i mitt resonemang så många gånger att jag inte längre orkar förstå.
Jag är trött på tankarna, jag är trött på minnena, jag är trött på att gå runt och vara "ovanlig".
Jag vill vara vanlig igen och ha tillbaka min ordnade tillvaro, och det känns som om det skulle kunna fungera. Det känns nästan som om jag är färdig med det här nu, som om jag äntligen kan släppa skiten. Som om jag kan resa mig upp, rätta till mina kläder, stryka tårarna ur ögonen, slå bort smutsen från kläderna, sätta hakan ivädret och stolt gå vidare. Jag har överlevt kriser förr och jag överlevde det här också.
Jag är inte precis som förut, det kan jag aldrig bli igen. Det finns ett litet sår i själen som inte kommer läka, men jag tänker inte låta det bli mer än så. Det finns fortfarande pusselbitar som skall på plats, saker jag måste lära mig igen, känslor som skall stämma och tillåtas att kännas igen. Det är en bit tillbaka till ömhet och sex, men jag är på väg och det kommer gå.
Jag tänker inte gå under, jag tänker se det som något som format mitt liv och som gjort mig ytterligare lite mer härdad. Ytterligare en prisma på kristallen.

Det som inte dödar det härdar. Så är det.

Ytterligare en fas?

Jag drömde om det härom natten. Det är första gången det dyker upp i mina drömmar.
Drömmen handlade inte så mycket om just "det där" utan mer om vad som händer efter, när jag konfronteras med dem som var med på festen, vems parti de tar, vad de beskyller mig för, skuldkänslor, ånger för att jag överhuvudtaget sagt något etc, etc. Precis som hela den här processen, fast komprimerat i ett drömspel.
Att drömma om det är säkert ytterligare nå´n av alla dessa förbannade faser man skall igenom. I drömmen bearbetar man ju saker man upplevt, sägs det. Bearbeta är bra. Men att behöva uppleva "det" igen, även om det bara är en dröm suger.

I det andra facket

Man måste acceptera sin situation om man skall kunna gå vidare.
Det har jag insett. Antingen har det hänt eller så har det inte hänt. Det finns ingen där imellan, det finns inget utrymme för missförstånd eller "sända signaler". Ett nej är ett nej och om det inte repekteras så finns det bara en möjlig "outcom" och det är våldtäkt.
Det är bara att acceptera. Jag sa nej, jag blev våldtagen, skit samma vad som egentligen hände, hur mycket den var inne, om han fick utlösning eller ej etc etc.
Det spelar ingen roll, faktum kvarstår: han utnyttjade mig, han negligerade mina protester, han använde min kropp och kränkningen är den samma.

Så jag accepterar tillslut. Jag har blivit utsatt för ett övergrepp.
Med min acceptans kommer också insikten om att han inte är en trevlig kille, han är troligtvis inte ens en "vanlig" kille. Vanliga, justa killar gör inte så. Vanliga justa killas lägger en filt över tjejen som somnat i soffan och låter henne vara. Vanliga justa killar förstår att "it takes two to tango" och att det krävs ett medgivande för sex. vanliga justa killar är inte potentiella våldtäktsmän.
Uppenbart fungerar han inte så och det gör honom till den andra typen av män, de där som inte har samma gränser, som har andra referensramar och som är kapabla till den här typen av handlingar. Det får mig börja fundera;
Har det hänt förut och kommer det hända igen?

Klokt eller ej?

Jag berättade hela historien för min vännina igår och naturligtvis reagerade hon precis så som jag egentligen trodde att hon skulle göra. Självklart! Vad var jag egentligen orolig för?
Det känns skönt att äntligen få berätta för henne, det blev liksom den sista pusselbiten som föll på plats. Nu känns det som om jag har skrivit färdigt boken och kan börja bearbeta och sakta mnen säker glömma hela den här eländiga historien.
Eller glömma...
Nä, glömma gör jag aldrig men jag kan leva med det. Det kommer finnas där och kommer säkert att göra sig påminnt vid olika tillfällen i mitt liv, men det kanske slutar äta mig nu? Kanske kan jag få avsluta och gå vidare?
För jag är ruskigt trött på hela skiten! Jag vill bara vara gamla vanliga jag igen, jag är så trött på tankarna och funderingarna, på minnena som gör mig sällskap och pockar på uppmärksamhet. Jag får så´n lust att bara ruska av mig alltihop och irriterat vråla:
-Ja, Jag vet! Jag vet att jag har blivit utnyttjad! Ni behöver inte påminna mig hela tiden! Jag skall inte glömma bort er! Jag lovar att ni kommer finnas med mig hela mitt jävla liv, bara ni slutar tjata om det var enda jävla dag och lämnar mig ifred nå´n gång!

Efter vår långa fika då jag la korten på bordet körde jag min vännina hem. Tillsammans satt vi i bilen en stund utan för huset där "det" hände och tittade på byggnaden. Hon kramade mig och frågade om jag ville gå ur bilen och gå närmare.
-Nä... svarade jag och forstatte meningen i mitt innre:
-...gör jag det kommer jag antagligen tända eld på hela skiten.

Sorg har blivit ilska. Ilska är kretivt. Kanske lite väl kreativt...

Funderar

Jag funderar på vad jag kan ha sagt som fick honom att tro att det var fritt fram. Vad under kvällen sa och gjorde jag som kan tas som en invit?
Jag sa aldrig att han var snygg. För det är han inte.
Jag sa aldrig att jag var sugen på lite strul. För det var jag inte.
Jag sa inte att jag var intresserad av att inleda en affär. För det är jag verkligen inte.
Jag sa inte att jag vill ha hans händer på min kropp, jag sa inte att jag vill ha mina händer på hans snopp, jag sa inte att det är okej att han klär av mig när jag har somnat, jag sa inte att jag gärna vill bli buren till hans säng och jag sa definitivt inte att jag vill ha sex! För det vill jag inte.
Så vad i allsin da´r sa jag som fick honom att få för sig allt det där?!
Jag rannsakar mig själv och minns att jag frågade honom om han sett något av Bohuslän nu när han är här i Sverige och att jag sa citat:
"-I´can show you some beautiful places in Bohuslän, if you like to. Bohuslän is a really beautiful part of Sweden."
When I was talking about the beautiful places I wanted to show him, I wasn´t exactly talking about my beautiful parts...

Frågan som hänger i luften blir givetvis:
Vad i helvete betyder "bohuslän" på engelska?!
Är det nå´t som jag och alla andra svenska kvinnor med mig borde känna till?

Prover, prover och flera prover....

När man blir utsatt för ett övergrepp eller en förmodad våldtäkt eller va´ katten: en uttalad våldtäkt och beger sig till sjukhuset för att göra vad som måste göras sparkar man igång en vårdapparat vars motstycke inom den vetenskap jag själv tillhör närmast kan liknas vid Den jämkande uddatals metoden eller i mer internationella kretsar; Elektorsrösterna i den Amerikanska valmodellen. Med andra ord; Vårdapparaten har klara inslag av byråkrati vad gäller dess minutiösa noggrannhet och ingenting lämnas åt slumpen! Självklart skall det vara så!
Även om alla dessa provtagningar och undersökningar man tvingas genomgå är jobbiga och dessutom ihuvudsak förhåller sig till de kroppsliga regioner dit man under rådande omständigheter helst inte vill släppa någon obehörig, så inger denna noggrannhet både i fråga om vad som undersöks och eftersöks samt hur det utförs en trygghetskänsla och känsla av att någon annan för en stund tar över rodret. Det är skönt.
Men det är en ändlös räcka av provtagningar... För naturligtvis har sexuelltöverförbara sjukdomar olika inkubationstid och de prover som tas vid den initiala undersökning, den där då man är i chock efter vad man precis upplevt och som nästan blir ett övergrepp i sig, visar bara om man är frisk vid tiden för övergreppet, inte om man blivit smittad genom övergreppet.

Jag behöver ju inte närmare förklara vad provtagningen innebär. Proverna tas där smittan kommer in, och alla kvinnor förstår vad jag menar...

Under tre månader efter att "det" har hänt får man som utsatt för ett övergrepp därför snällt finna sig i att med jämna mellanrum bege sig till Kvinnokliniken för provtagning. Om man nu dessutom har den dåliga smaken att bli förgripen av någon som anses vara i risken för att bära på gulsot, får man även ett par omgångar av HepatitB-vaccin och slutligen, sex månader efter "händelsen" testas du även för HepatitC.
Med andra ord: Under tiden närmast efter övergreppet, den tid då man är i mest behov av att "läka" och glömma och absolut inte vill ha någon som helst uppmärksamhet på sitt underliv och i synnerhet inte i en klinisk sjukhusmiljö, är det extra mycket fokus på ditt underliv.
Var gyn-stolen jobbig innan så är den min värsta fiende nu!
Så där låg jag idag, i den där förbannade stolen och stirrade upp i taket och osade svavel över livets orättvisor! Varför i helvete är det jag som tvingas utsättas för allt det här, medan han, den jäveln, sitter i soffan, dricker öl ur direkt ur burken och kollar på engelska liga-matcher?
Det borde ju för sjutton vara han som låg här, med tänger, tops och spatlar nerkörda i "the dumb-stick" och tvingades att lämna smärtsamma prover ur direkt onämnbara kroppsöppningar! Innerligt önskar jag att jag hade syfilis eller åtminstone en släng av gonorré vid tiden för övergreppet, så han hade fått nå´n typ av bestraffning och därmed även en och annan tops-behandling! Men nej då, enligt lagen om alltings jävlighet visar provsvaren att jag var fullt frisk.
Som spiken i kistan lät man även meddela att man funnit spermier vid den initiala provtagningen... Jaha... Hur skall jag förhålla mig till det?

Att stå inför ett erkännande

Så ringde hon tillslut, väninnan på vars fest jag mötte "honom" för en månad sedan.
Jag har kategoriskt undvikit att ringa henne, fast jag så väl vet att jag borde. Att hon måste få veta vad som hänt. För att vara ärlig så tror jag redan att hon förstår en hel del och jag tror att det var det hon ville prata om. Vad hände egentligen , Anna-Maria? Varför var du så arg i telefon dagarna efter festen då jag fnittrande berättade att han sagt att ni "snuggeld". Varför var inte din reaktion normal? Varför sa du att du inte vill prata om honom, att du inte skulle definiera det som hände som "Snuggle"och att du är arg på honom? Vad har hänt?
Det är klart att hon undrar och det är klart att jag måste berätta.
Men vad det sitter långt inne!
Att berätta för henne, hon som är länken mellan honom och mig, blir det slutliga erkännandet. Berättar jag så är det definitivt, då finns det "ingen väg ut". Och hur kommer hon reagera? Kommer hon uppleva att hon tvingas välja sida? Och i så fall; Kommer hon välja min sida?
Usch, jag vill inte! Jag vill bara gömma mig tills allt dragit förbi, men får hon aldrig en förklaring kommer hon alltid undra...

Jag sa ju Nej

Jag kommer tillbaka till det, hela tiden. Hur jag än vänder och vrider och analyserar och försöker minnas och tänker om och tänker nytt och funderar så kommer jag bara tillbaka till det. Hur "generös" jag än är och förklarar allt med att han nog trodde jag var villig så kör ändå resonemanget fast när jag kommer fram till mitt tydligaste minne:
Två armar som lyfter upp mig, bar hud mot bar hud, en stor kall klump i min mage, tanken som far igenom mitt huvud: "-Nu händer det, nu är det kört, så här känns det" och orden som kommer över mina läppar. Ord av sorg och förtvivlan som ber honom att låta mig slippa:
-No... Please, don´t. Please, I don´t want to. Please...
Kan det verkligen tolkas som något annat än ett "nej"?