Klokt eller ej?

Jag berättade hela historien för min vännina igår och naturligtvis reagerade hon precis så som jag egentligen trodde att hon skulle göra. Självklart! Vad var jag egentligen orolig för?
Det känns skönt att äntligen få berätta för henne, det blev liksom den sista pusselbiten som föll på plats. Nu känns det som om jag har skrivit färdigt boken och kan börja bearbeta och sakta mnen säker glömma hela den här eländiga historien.
Eller glömma...
Nä, glömma gör jag aldrig men jag kan leva med det. Det kommer finnas där och kommer säkert att göra sig påminnt vid olika tillfällen i mitt liv, men det kanske slutar äta mig nu? Kanske kan jag få avsluta och gå vidare?
För jag är ruskigt trött på hela skiten! Jag vill bara vara gamla vanliga jag igen, jag är så trött på tankarna och funderingarna, på minnena som gör mig sällskap och pockar på uppmärksamhet. Jag får så´n lust att bara ruska av mig alltihop och irriterat vråla:
-Ja, Jag vet! Jag vet att jag har blivit utnyttjad! Ni behöver inte påminna mig hela tiden! Jag skall inte glömma bort er! Jag lovar att ni kommer finnas med mig hela mitt jävla liv, bara ni slutar tjata om det var enda jävla dag och lämnar mig ifred nå´n gång!

Efter vår långa fika då jag la korten på bordet körde jag min vännina hem. Tillsammans satt vi i bilen en stund utan för huset där "det" hände och tittade på byggnaden. Hon kramade mig och frågade om jag ville gå ur bilen och gå närmare.
-Nä... svarade jag och forstatte meningen i mitt innre:
-...gör jag det kommer jag antagligen tända eld på hela skiten.

Sorg har blivit ilska. Ilska är kretivt. Kanske lite väl kreativt...