Prover, prover och flera prover....

När man blir utsatt för ett övergrepp eller en förmodad våldtäkt eller va´ katten: en uttalad våldtäkt och beger sig till sjukhuset för att göra vad som måste göras sparkar man igång en vårdapparat vars motstycke inom den vetenskap jag själv tillhör närmast kan liknas vid Den jämkande uddatals metoden eller i mer internationella kretsar; Elektorsrösterna i den Amerikanska valmodellen. Med andra ord; Vårdapparaten har klara inslag av byråkrati vad gäller dess minutiösa noggrannhet och ingenting lämnas åt slumpen! Självklart skall det vara så!
Även om alla dessa provtagningar och undersökningar man tvingas genomgå är jobbiga och dessutom ihuvudsak förhåller sig till de kroppsliga regioner dit man under rådande omständigheter helst inte vill släppa någon obehörig, så inger denna noggrannhet både i fråga om vad som undersöks och eftersöks samt hur det utförs en trygghetskänsla och känsla av att någon annan för en stund tar över rodret. Det är skönt.
Men det är en ändlös räcka av provtagningar... För naturligtvis har sexuelltöverförbara sjukdomar olika inkubationstid och de prover som tas vid den initiala undersökning, den där då man är i chock efter vad man precis upplevt och som nästan blir ett övergrepp i sig, visar bara om man är frisk vid tiden för övergreppet, inte om man blivit smittad genom övergreppet.

Jag behöver ju inte närmare förklara vad provtagningen innebär. Proverna tas där smittan kommer in, och alla kvinnor förstår vad jag menar...

Under tre månader efter att "det" har hänt får man som utsatt för ett övergrepp därför snällt finna sig i att med jämna mellanrum bege sig till Kvinnokliniken för provtagning. Om man nu dessutom har den dåliga smaken att bli förgripen av någon som anses vara i risken för att bära på gulsot, får man även ett par omgångar av HepatitB-vaccin och slutligen, sex månader efter "händelsen" testas du även för HepatitC.
Med andra ord: Under tiden närmast efter övergreppet, den tid då man är i mest behov av att "läka" och glömma och absolut inte vill ha någon som helst uppmärksamhet på sitt underliv och i synnerhet inte i en klinisk sjukhusmiljö, är det extra mycket fokus på ditt underliv.
Var gyn-stolen jobbig innan så är den min värsta fiende nu!
Så där låg jag idag, i den där förbannade stolen och stirrade upp i taket och osade svavel över livets orättvisor! Varför i helvete är det jag som tvingas utsättas för allt det här, medan han, den jäveln, sitter i soffan, dricker öl ur direkt ur burken och kollar på engelska liga-matcher?
Det borde ju för sjutton vara han som låg här, med tänger, tops och spatlar nerkörda i "the dumb-stick" och tvingades att lämna smärtsamma prover ur direkt onämnbara kroppsöppningar! Innerligt önskar jag att jag hade syfilis eller åtminstone en släng av gonorré vid tiden för övergreppet, så han hade fått nå´n typ av bestraffning och därmed även en och annan tops-behandling! Men nej då, enligt lagen om alltings jävlighet visar provsvaren att jag var fullt frisk.
Som spiken i kistan lät man även meddela att man funnit spermier vid den initiala provtagningen... Jaha... Hur skall jag förhålla mig till det?