Vägs ände...

Här tog det slut. Nu är det stopp. Basta, enough!
Jag kan inte springa ifrån det längre, jag var inte snabb nog. Det hann ikapp och det slängde sig över mig. Jag kan inte handskas med det och samtidigt fungera som vanligt. Jag fungerar inte som vanligt. Jag fungerar för i helvete inte alls! Att gå till jobbet var ett sätt att slippa "ta i det", jag var tvungen att ge allt på jobbet, att vara fokuserad. Det gick så där... Eller för att vara ärlig; det gick åt helvete!
Nu har jag kommit till en punkt när jag inte längre kan hålla ihop trådarna, jag orkar inte mer, jag kan inte hålla fasaden, jag har ingen kraft att prestera på jobbet, jag klarar inte av de enklaste rutinuppgifter, jag orkar inte ta diskussionerna, jag kan inte se lösningarna och det blir bara fel. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Minsta lilla och jag brister ut i gråt.
På jobbet kaos eftersom jag inte kan fokusera, i privatlivet alla "varför" och "om". Jag kan inte deala med dem båda, jag kan inte föra tvåfrontskrig. Jag måste ta hand om mig själv. Jag måste få andas. Kuratorn såg till att jag blev sjukskriven fram till januari, därefter får vi se. Just nu känns det som om jag aldrig mer vill se mitt jobb, samtidigt som jag är livrädd för att gå ensam här hemma om dagarna och tvingas ta tag i det som orsakat allt det här.
Vilken jävla röra...